publicerat_40.jpg

R 437 Konservering och lagring av åkerböna vid svåra skördeförhållanden

Publikationstyp: Rapporter lantbruk och industri
Författare: Nils Jonsson, Gunnar Lundin, martin Sundberg
År: 2015
En stor andel av de proteinfodermedel som idag importeras skulle kunna ersättas med inhemsk produktion, vilket skulle bidra till bättre växtföljder, minskad miljö-påverkan och ökad lönsamhet på svenska gårdar. I Sverige har åkerbönor (Vicia faba var. minuta) högst proteinskörd per hektar av våra sädesslag. Odlingen har ökat de senaste fem åren och har idag en större omfattning än odlingen av ärter. Beräkningar vid Jordbruksverket visar också att åkerböna är konkurrenskraftig i foderstaten och att odlingens omfattning bör öka.

Åkerbönor skiljer sig från andra sädesslag bland annat genom ca 1 månads längre växtperiod till mognad samt en hög tusenkornvikt. Kombinationen svårtorkad, sen skörd vid förhållande¬vis höga skördevattenhalter och en benägenhet för sprickbildning vid för snabb torkning ökar risken för kvalitetsproblem. Syftet med föreliggande rapport är därför att baserat på en sammaställning av kunskapsläget och orienterande studier ge lantbrukare och rådgivare tips om hur skörd och konservering av åkerbönor kan under-lättas. Rapportens huvudavsnitt behandlar vilka åtgärder som kan vidtas för att underlätta skörden av åkerböna, en genomgång av de konserverings¬metoder som kan användas, orienterande studier av åkerbönors torkningsegen¬skaper, kostnader för konservering samt lantbrukares erfarenheter av att torka åkerbönor till utsäde och foder. Projektet finansierades av Jordbruksverket inom Axel 1 Modulering.

Genomgången visar att redan vid planeringen av odlingen av åkerbönor kan val göras för att underlätta efterföljande konservering och öka chanserna för ett gott konserveringsresultat. Om exempelvis tidiga sorter väljs och om sådden sker så tidigt som möjligt ökar möjligheterna för en tidig skörd under gynnsammare väderleksförhållanden vilket ökar möjligheterna att skörda vid lägre vattenhalter. Samtidigt sparas energi och därmed kostnader för torkning. Orienterande studier tyder på att mognaden kan påskyndas genom ”toppning” d.v.s. att under växt-odlingssäsongen klippa av någon decimeter av plantornas övre del. Vid skörd bör urtröskningen ske skonsamt och mängden s.k. returgods vid rensningen mini-meras. Det är viktigt att skörden av åkerbönor prioriteras så att skördetröskningen i så stor utsträckning som möjligt sker när grödan är yttorr.

Skörden och den efterföljande hanteringen av trindsäd bör vara så skonsam som möjligt framförallt om de skall användas till utsäde. Bönor och ärter transporteras skonsamt med skopelevatorer och bandtransportörer. I en vanlig spannmålsskruv är det stor risk att baljväxtfrön skadas. Skadornas omfattning kan begränsas genom att man väljer en skruv med lågt varvtal och med ett avstånd mellan skruv-spiral och hölje som överstiger bönans diameter. Ytterligare ett sätt att förebygga skador är att se till att skruven alltid går väl fylld. För att skörden skall kunna utföras under så gynnsamma förhållanden som möjligt sent under hösten måste den kunna genomförs snabbt, varför torkens kapacitetet inte alltid räcker till. Därför är det viktigt att möjligheter till luftad bufferlagring finns samt att torkningen kan genomföras inom angivna maximala lagringstider så att inte grobarheten eller fodersäkerheten riskeras. Om åkerbönor skall lagras över nästa sommar bör den torkas till 14-15 % vattenhalt för att bli lagringsstabil. Torkningsegenskaperna skiljer sig något åt mellan åkerbönor och spannmål bero¬ende på skillnader i kärnstorlek och kemisk sammansättning. Förutom långsammare fukttransport ut ur kärnan är vattnet i åkerbönor något hårdare bundet jämfört med i spannmål om vattenhalten är över 15 %. Sammantaget leder detta till en långsammare torkning.

Dagens varmluftstorkar är i huvudsak anpassade för att torka småkärniga sädes¬-slag. Om man torkar storfröiga sädesslag på samma sätt som spannmål, alltså i ett steg med höga torkluftstemperaturer åtföljt av en snabb kylning leder detta oftast till omfattande sprickbildning. Sannolikt bidrar både den snabba torkningen och kylning till spänningar i kärnan orsakade av vattenhalts- och temperaturgradienter. En orienterande studie i labbskala visade att det tog mer än 1.6 gånger så lång tid att varmluftstorka åkerböna i ett steg från 23 till 14 % vattenhalt jämfört med vete när torkluft höll 60˚C. Detta innebar också att energiåtgången blev motsvarande högre. Det går dock att anpassa varm¬luftstorken till att torka storkärniga material skonsamt utan sprickbildning. De råd som finns anger att torkluftstemperaturen bör sänkas till max 35-45˚C, att torkningen bör ske i minst två steg med mellanliggande viloperiod och att lufthastig¬heten eventuellt kan behöva sänkas i torkzonen. Samtliga dessa åtgärder leder dock till sänkt torkningskapacitet. Om åkerbönor skall användas till foder på den egna gården kan högre torkluftstemperaturer användas och torkningen ske i ett steg utan att fodervärdet påverkas. Man bör dock vara observant på att lagringen bör ske väl skyddat då en mer omfattande sprickbildning ökar känsligheten för uppfuktning. Om torkningen sker i ett steg får man också räkna med betydligt högre energi-åtgång. Energiförbrukningen och även sprickbildningen kan sannolikt minskas markant om den avslutande kylningen sker långsamt i en separat luftningsficka. Till detta bidrar att torkningen kan avbrytas något tidigare på grund av att långsam kylning av ett varmt torkgods, eventuellt kombinerat med en viloperiod, ger en ökad torkningseffekt under kylningsfasen.

Silotork med omrörarskruvar och tillsatsvärme bör vara ett användabart torknings-system till åkerbönor speciellt om de utfodras i blandning med foderspannmålen. I detta fall blandas nyskördade fuktiga åkerbönor med hjälp av omrörarskruvarna med redan torkad spannmål i silon. För att uppnå lagringsstabilitet efter inbland-ningen är det bäst om spannmålen torkas till en låg vattenhalt från början för att undvika att behöva torka under senhösten. Med denna torkningsmetod blir energi-åtgången för torkningen av åkerböna samma som för den mer lättorkade spann-målen torkad under förhoppningsvis gynnsammare förhållanden tidigare under hösten.

En svensk studie av olika torkningsmetoders lämplighet till åkerbönor som genom-fördes i slutet av 1960-talet bedömde kallufstorkning med tillsatsvärme (+5-7˚C) vara den skonsammaste och därmed lämpligaste torkningsmetoden för åkerbönor både till foder och till utsäde. Detta förutsatte att tillräckligt höga luftmängder används. Det är viktigt att torkningen inte tar för lång tid för att undvika skador på grobar¬heten eller att fodersäkerheten riskeras. Torkningen bör ske kontinuerligt och under oktober krävs oftast att tillsatsvärmen är ständigt påslagen. Under augusti och september kan det dock räcka med att tillsatsvärmen endast är påslagen nattetid om väderleken är gynnsam. För storfröiga material passar planbottentorkar med hel-täckande perforerade golv för tilluften bäst. Om luften tillförs via kanaler är risken stor att luften tillförs ojämnt och att torkningen närmast golvet mellan kanalerna helt uteblir på grund av för lågt mottryck.

Åkerbönor till foder kan också lagras fuktigt genom lufttät lagring, ensilering eller syrabehandling på samma sätt som spannmål, vilket redovisas kortfattat. Erfaren-heter av ensilering av åkerböna är dock mycket begränsad. Vattenhalten bör vara högre än hos spannmål, sannolikt över 30 % för att mjölksyrabakterier skall växa till, vilket samtidigt anges som nedre gränsen för pressvattenförluster.

Ladda ner 2,1 MB

Tillbaka
Tipsa en vän
  |  
Senast uppdaterad: 2010-07-08

 

RISE, Jordbruk och Livsmedel | Box 7033 | 750 07 Uppsala - Växel: 010-516 69 00 | Fax: 018-30 09 56 | info@jti.se