publicerat_40.jpg

R 372 Flöden av kväve och fosfor på stora mjölkgårdar med olika betessystem

Publikationstyp: Rapporter lantbruk och industri
Författare: Salomon Eva, Sundberg Martin, Spörndly Eva, Lindahl Cecilia, Lindgren Kristina, Gustavsson Alf
År: 2008
Betesdrift för mjölkkor har flera fördelar; det kan vara ett effektivt och resurssnålt system samtidigt som det främjar såväl hälsa som välfärd hos djuren. Med ökad besättningsstorlek uppstår dock lätt problem med sämre betesutnyttjande, upptrampad mark och långa transportsträckor för korna till och från mjölkning. Det kan också bli svårare att styra/kontrollera flödena av kväve och fosfor på gården så att inte stora överskott uppstår på vissa ytor.

Syftet med detta arbete har varit att beskriva och kvantifiera flödena av kväve och fosfor på stora mjölkgårdar med olika betesstrategier, och utifrån detta belysa vilka risker för negativ miljöpåverkan som föreligger med avseende på kväve- och fosforförluster ut ur systemen.

För att få en bra och aktuell bild av problemområdet gjordes först en genomgång av relevant litteratur. Därefter har beräkningar utförts för fyra fiktiva gårdar med en besättningsstorlek på 300 kor, representerande följande fyra system:

Inne. Korna står inne året om och har ingen tillgång till bete. Detta är inte i enlighet med svensk lagstiftning, men alternativet har ändå tagits med som jämförelse.

Rastbete. . Under 6 tim/dygn har korna tillgång till ett permanent rastbete direkt utanför stallet under tre sommarmånader. Gården uppfyller beteskravets miniminivå, och en mycket liten del av grovfodret kommer från betet.

Produktionsbete a och b. . Korna går på bete under fyra sommarmånader, och en stor andel av grovfodret utgörs av bete. Betet sker dels på permanenta beten, dels på slåttervall efter förstaskörd. Mellan stall och bete finns anlagda drivningsgator. I Produktionsbete a har korna tillgång till betet dagtid mellan två mjölkningar, 8 tim/dygn. Korna i Produktionsbete b har förutom den tid som åtgår till mjölkning tillgång till betet under hela dygnet, 18 tim/dygn.

Resultaten visade att mycket höga belastningar av kväve och fosfor uppstod på de anlagda drivningsgatorna. Tekniska/biologiska metoder för att samla upp eller adsorbera detta överskott behöver utvecklas.

Med ökad tid på bete, minskade de totala kväveförlusterna på gårdsnivå i form av ammoniakavgång, från 10,1 ton/år i system Inne till 7,4 ton/år i Produktionsbete b.

På grund av att ingen växtnäringseffekt från kväve i urin på bete tillgodoräknats i grundscenariot, blev kväveöverskottet på gårdsnivå större i de båda systemen med produktionsbete. Detsamma gäller fältbalansen för gårdarnas odlingsareal som helhet, där kväveöverskottet var 9 kg/ha för systemen Inne och Rastbete, medan det för systemen Produktionsbete a och b låg på 18 respektive 33 kg/ha. Risken för kväveförluster i form av utlakning och lustgas var därför större i systemen med produktionsbete än i innesystemet och systemet med rastbete.

I en känslighetsanalys undersöktes effekten av att inkludera kväveverkan från urin på bete. Då minskade risken för kväveförluster i form av utlakning och lustgas i systemen med produktionsbete betydligt, samtidigt som också behovet av handelsgödsel på de betade ytorna reducerades med ca 40 %. Kunskapen om lämpliga gödslingsstrategier på produktionsbeten är bristfällig och behöver förbättras.

Lägsta risken för fosforförluster erhölls i system Inne där all gödsel samlas upp i stallet. Kunskapen om förluster av fosfor är dock otillräcklig.

Antal: Ladda ner 574 KB

Tipsa en vän
  |  
Senast uppdaterad: 2010-07-08

 

RISE, Jordbruk och Livsmedel | Box 7033 | 750 07 Uppsala - Växel: 010-516 69 00 | Fax: 018-30 09 56 | info@jti.se