publicerat_40.jpg

RKA 37 Metoder för avfallshantering vid småskalig slakt

Publikationstyp: Rapporter kretslopp och avfall
Författare: Edström Mats, Malmén Linda, Hansson Mikael, Palm Ola
År: 2006
Vid slakt uppkommer ett flertal fasta och flytande avfallsfraktioner med helt olika kemisk sammansättning och fysikaliska egenskaper. Hur avfallet klassas och hur det ska behandlas bestäms av regelverket för så kallade animaliska biprodukter. Den metod som små slakterier använder i dag innebär att allt slaktavfall bränns till höga kostnader i speciella anläggningar. Det beror på att avfallet av ekonomiska skäl blandas eftersom avfallsflödena är så små, och då kräver reglerna att avfallet bränns. De höga kostnaderna för omhändertagandet av avfallet har pekats ut som en begränsande faktor för etableringen av nya småskaliga slakterier.

Syftet med denna studie har varit att, baserat på befintlig kunskap, översiktligt beskriva tekniska och ekonomiska konsekvenser av några alternativa metoder för omhändertagande av genererat slakteriavfall från småskalig slakt samt vilka regelverk som måste beaktas. Vidare har syftet varit att peka på kunskapsluckor och flaskhalsar för dessa alternativ.

I studien har avfallsmängderna från slakt av 1 000 djurenheter nötkreatur per år eller 1 000 djur­enheter slaktsvin per år, inklusive styckning och chark, beräknats. De ekonomiska konsekvenserna beräknas för fem olika behandlingsmetoder för slakteriavfall från småskalig slakt, vilka kan delas upp i:

a) lokal rötning b) lokal våtkompostering c) lokal förbränning d) regional rötning e) samförbränning i stor anläggning (det sätt som idag huvudsakligen används vid omhändertagande av avfall från småskalig slakt)

Studien har bland annat visat att:

  • Alternativen med lokal biologisk behandling (våtkompostering/rötning) sänker kostnaderna för avfallsbehandlingen, jämfört med att skicka iväg allt avfall för extern behandling (samförbränning/regional rötning), om det finns avsättning för den energi som genereras. Om energin inte kan ersätta inköpt energi (t.ex. el, olja eller pellets) ökar behandlingskostnaden drastiskt, och detta gäller i synnerhet för alternativet med lokal rötning. Alternativen med lokal biologisk behandling medför en stor investering för företaget, vilket ökar det ekonomiska risktagandet. Att sköta dessa lokala behandlingsanläggningar medför att mängden betald arbetstid inom slakteriföretaget ökar.

  • Alternativet lokal förbränning vid slakteriet är för närvarande inte en eko­nomiskt realistisk metod. Det främsta skälet är att det krävs stora insatser för övervakning och analys av rökgaserna eftersom förbränning av slakteriavfall klassas som avfallsförbränning. Om en förändring av kraven på övervakning och rökgasanalyser sker, vilket diskuteras, kan denna behandlingsmetod bli intressant.

  • Att leverera det animaliska avfallet till en regional, större biogasanläggning sänker kostnaderna för avfallsbehandlingen, jämfört med att skicka iväg allt avfall till en samförbränningsanläggning. En förutsättning för att detta ska vara ett alternativ är att det animaliska avfallet mals och därefter konserveras, för att möjliggöra långtidslagring vid slakteriet så att transportkostnaderna till biogas­anläggningen blir kostnadseffektiva.

  • Att långtidslagra obehandlat avloppsvatten och sprida det på åkermark (under spridningssäsongen för gödsel) ger lägre kostnader än att behandla det i ett minireningsverk. Spridning av obehandlat avloppsvatten på åkermark medför dock en större risk för smittspridning än om det behandlas i minireningsverk.

  • Alternativen med regional rötning och lokal biologisk behandling möjliggör kretslopp av avfallets innehåll av växtnäring. Lokal behandling av slakteriavfallet ger det lägsta transportbehovet. Det finns möjlighet att utvinna energi från alla studerade behandlingsmetoder. Lokala förutsättningar avgör vilken energibärare som den producerade energin kan ersätta. Det ska påpekas att det finns betydande osäkerheter i de ekonomiska antagandena för alternativen med lokal behandling av slakteriavfallet. Osäkerheten ligger framför allt i att det ej finns några erfarenheter från rötnings- och våtkomposteringsanläggningar i denna lilla skala för behandling av enbart slakteriavfall. Vi bedömer att ett småskaligt slakteriföretag som idag beslutar sig för att investera i en egen biologisk behandlingsanläggning för sitt avfall tar en stor ekonomisk risk.


För att skaffa ett bättre beslutsunderlag rekommenderar vi därför bl.a.:

  • att det genomförs praktiskt inriktade studier för malning och lagring av animaliska biprodukter.

  • att förutsättningarna för en gemensamhetsanläggning som behandlar slakteri­avfall från flera småskaliga slakterier undersöks.

  • att möjligheten att validera en förenklad hygieniseringsmetod för kategori 3-material undersöks. Den alternativa metoden skulle kunna vara våt­kompostering, men vid lägre temperatur än 70°C.

  • att det uppförs en demonstrationsanläggning för lokal biologisk behandling vid småskaligt slakteri, vars drift utvärderas.

Antal: Ladda ner 327 KB

Tillbaka
Tipsa en vän
  |  
Senast uppdaterad: 2010-07-08

 

RISE, Jordbruk och Livsmedel | Box 7033 | 750 07 Uppsala - Växel: 010-516 69 00 | Fax: 018-30 09 56 | info@jti.se